Den försummade kroppen
Redaktionellt Filmen skildrar tonårsperiodens äventyrlighet som en specifik kategori av existentiella erfarenheter. Slumpen, leken, de existentiella mötenas "happening" är i Truffauts film, liksom de fortfarande ofta är, kvalitéer som står i motsättning till skolans korrekthetsbelastade system. Ändå har så mycket hänt: Från den stränga tystnaden i Truffauts skolbilder, till en mer demokratiserad skola. Från disciplin till pratsamhetsskola, säger kritikerna. Och visst kan man, som Jonas Frykman, hävda att drömmen om det egna livsäventyret behöver en ordnad skolgångs komplementära ritualer för att ta form. Men vad slags form och vilka komplementära ritualer? Frykman här rätt i att en sönderpratad skoltid framförallt får negativa följder för barn med studiesvårigheter. De behöver skolan mer. Men man kan också vända radikalt på resonemanget och som Ivan Illich hävda att de som saknar studiehåg skulle klara sig bättre om de slapp skolan och nio års negativ feed-back. En mer demokratisk insats kunde vara att återge mästare-gesäll-skolan dess forna respektabilitet, och därmed återupprätta hantverkets och verkstädernas status? För vem säger att man lever bättre med franska verb än med de kunskaper som formas med handen och hela kroppen? Ett annat - och i detta nummer av KRUT ofta förordat - sätt att upprätta respekten för människors olika begåvningar, är att i stället för nedskärningar på idrottsliga, konstnärliga och hantverksämnen tvärtom utöka och integrera dessa med studieämnena, och därmed ge mer utrymme för fysiska, känslomässiga och uppfinningsrika talanger. Skolsamhällets axiom är: Lärandet är bra, för lärandet är bra för lärandet. Men om vi lever i denna axiornatiska diskurs, detta program, så kan vi åtminstone ta oss friheten att syna programmet. En som i det här numret av KRUT gör det är Siv Fahlgren. I sin historiskt tillbakablickande artikel Makten att forma, utmanar hon axiomet om skolningens egenvärde. I stället presenteras vi för skolans ordnande av kropparna: "Kroppen underkastas specifik träning, där olika sätt att uppträda, röra sig och yttra sig belönas eller bestraffas..." Betraktar man likt Fahlgren och Foucault socialpolitiken som ett maktmedel, framstår kroppsdisciplinen som uttryck för utbildningsystemets dolda människosyn. Det räcker f.ö. att titta på gamla skolfoton från gymnastiklektioner för att denna kroppsliga mikropolitik ska bli tydlig. Idag ser "ordnandet av kropparna" visserligen ut på ett annat sätt - men fortfarande gäller att normen appliceras på människobarnen utifrån och in, och att normen gestaltas som en enda favoriserad disciplin, ett ordnande av kroppar och tid. För mig personligen framstår det som självklart att enbart upplevelsen av kropparnas olikheter borde kunna föda tanken på en mångfald av begåvningar som inte kan stoppas i en förhandsprogrammerad form. Kropparna avslöjar mångfalden - också den etniska - på ett sätt som kunde vara berikande, om man inte bestämt sig för att ständigt prioritera den härmande förmågan. Men som det nu är förblir den repetitiva inlärningen, och den eftersläpande kroppens olust, ett av de stora problemen i skolan. Med det här numret av KRUT gör vi en ansats att bryta det dödläget. /Redaktionen _______________ Innehåll Mats Holmén: Mellan ordning och kaos. Om formelt och informellt lärande hos Ekopiloterna Sverre Sjölander: Motorisk inlärning ur biologisk synpunkt Gabrielle Björnstrand: Gerlev – en vinterresa till värmen. Reportage från en dansk idrottshögskola Johan Borghäll: Flickan som blev en fjäril Lisa Ängquist: Dans, kön och jagprojekt Gabrielle Björnstrand: Men kroppen protesterar. Intervju med en skolläkare Gabrielle Björnstrand: Lek över alla gränser. Psykologen som leker med barn och djur Anna-Sofia Lundgren: "Fittjävel" – om ordens makt. Ung etnolog om de sårande orden. Siv Fahlgren: Makten att forma. Om kropparnas disciplinering Marie Sundberg: Vem rör sig enligt läroplanen Lotta Silfverhielm: Arkitektur för upptäcktslust LÄST Kjell Gustavsson har läst Birgitta Fagrell och Per Nilsson (red): Talet om kroppen
|
|