Analfabeter
Redaktionellt Hur många de är finns ingen statistik på. Men fem procent av de vuxna invandrarna, 25-30 000 personer, uppger enligt den stora IALS-undersökningen att de har ingen eller mycket dålig läs- och skrivförmåga i både sitt modersmål och i svenska. Svårigheter med läsning och skrivning är ett större handikapp i Sverige än i kanske något annat land beroende på att vi genomsnittligt läser och skriver bäst i världen och att samhället och arbetslivet ställer stora krav på litteracitet. För inte så länge sen räckte det oftast med sexårig skola. Idag anses det handikappande att inte ha klarat gymnasieskolan. Till de invandrades hjälp har en omfattande utbildningsapparat byggts upp i kommunerna. Med ofta mediokra resultat och ibland rent katastrofalt dåligt utfall trots att många nöter skolbänken år efter år efter år. Enligt Skolverket avbryter ungefär varannan av de som läser sfi (svenska för invandrare) studierna, merparten av okänd anledning. Inom sfi klarade bara 14 procent sin examen på ett år, 35 procent på två år. En undersökning av vuxenutbildningen i åtta kommuner som Skolverket gjort visade på brister på alla plan. Från dåligt utbildade alfabetiseringslärare till rektorer och förvaltningschefer med dålig insyn och överblick. Enligt en undersökning av Riksrevisionsverket har i en kommun inte en enda analfabet eller lågutbildad (1-6 års skolgång i hemlandet) klarat sfi-godkänt under de senaste 5-6 åren. I Stockholm och andra kommuner har undervisningen försvårats av privatiseringar som skapat alltför snäva ekonomiska ramar för lärarna och sämre möjligheter att bygga upp väl fungerande studiegrupper. Problemen hänger också ihop med att många av de studerande har en traumatisk bakgrund som försvårar koncentrationen. De äldsta har det ibland svårt med motivationen. Detsamma gäller många som främst studerar svenska i tal och skrift för att det krävs för att få bidrag. Hur många, t ex bland anhöriga som kommer hit, som ö h t inte bryr sig om eller hindras av anförvanter att utnyttja den rätt de har till utbildning finns ingen statistik på. Undervisningen är frivillig. Nu är denna dystra bild inte hela sanningen. I de ovan refererade undersökningarna och i andra poängteras att lärarna oftast har ett stort engagemang med många eldsjälar och att de studerande i hög utsträckning trivs bra och ser undervisningen som ett stort stöd i sin utveckling och ett avbrott från kulturell instängdhet. Något som vi också kunde iaktta vid besök på sfi-utbildningar i Stockholm. Sen nyår finns en ny kursplan med olika ingångar och olika snabba kurser som sannolikt kommer att förbättra resultaten inte minst för analfabeterna och de lågutbildade. Dessutom pågår på många håll projekt som bl a bättre vill ta tillvara de studerandes egna erfarenheter och som utgår från praktiska situationer snarare än från färdiga läromedel. Det är om denna brytningstid som detta nummer till stor del handlar. /Redaktionen _______________ Innehåll Katarina Bjärvall – Utan skrift i skrivbordsfolkets land Qarin Franker – "Äntligen kan jag läsa" – Om vuxna invandrares litteracitet i det svenska samhället Göran Folin – Malalaiskolan - ett projekt med modersmålsbaserad svenskundervisning och alfabetisering Mathias Blob – Att läsa sig ett nytt språk - med den egna erfarenheten i centrum Berit Lundgren – Är det möjligt att lära sig läsa och skriva på sitt andraspråk Mathias Blob och Thomas Persson –Frihet under ansvar – om att skapa motivation i läroprocessen Marie Carlsson – "Kunskap är inget entydigt begrepp" – Om kunskap, språk och lärande i SFI-utbildningen
|
|