Globalisering
Redaktionellt I mitt gamla uppslagsverk från 80-talet finns inte begreppet globalisering med, inte ens i det CD-romlexikon från 1999 jag har. Inte heller tycks det ha hunnit in i de nyaste läroböckerna. Men på nätet får jag 367 000 träffar på ordet "globalization"och 24 000 på det svenska "globalisering". Jag avundas därför inte den lärare i samhällskunskap eller historia som tillsammans med sina elever ska försöka bringa klarhet i de globala frågorna, under så stark och snabb förändring. Samtidigt är det en nödvändig utmaning. Vad handlar det då om? Olika former av globalisering är inget nytt. Kolonialismen och imperialismen hade globala drag. På 60-talet myntades begreppet "den globala byn". Trots kallt krig och stora motsättningar i världen menade man att bättre kommunikationer och teknisk utveckling oundvikligen skulle smälta samman oss alla i en global kultur med plats för alla. Det liknande landet Idyllien. Fast skeptiker myntade begreppet Coca Colonization. Drag av denna idyllisering finns kvar hos förespråkarna av dagens form av globalisering. Alla har allt att vinna på att släppa kapitalismen loss på en gränslös världsmarknad. För det är det som är den tunga ingrediensen i dagens globalisering: frihet för kapitalet. Bort med regler och regleringar så skapar marknadens osynliga hand välstånd och välfärd åt alla. De ivrigaste förespråkarna menar att detta inte bara är en bra utveckling, men en oundviklig. Efter sovjetsystemets kollaps har den kapitalistiska marknadsekonomins seger visat att det bara finns en väg framåt, den nyliberala. Så egentligen är det inget att snacka om - bara tuta och köra. Allt finns redan på plats: de multinationella företagen som snabbt sprider sina gracer till klotets alla hörn, ett finanskapital som blixtsnabbt flyttar sig dit där förräntningen är högst, en rad multilaterala organ, som Världsbanken, Internationella Valutafonden (IMF) och Världshandelsorganisationen (WTO) och en rad kapitalistiskt-politiska samarbetsorgan, som Transatlantic Business Development (TABD), Trilateralen, G7-gruppen (de sju rikaste länderna), Round Table of Industrialists, World Economic Forum m fl. Och hela raden regionala sammanslutningar, som EU, den amerikanska NAFTA m.fl. -- till framför allt för att asfaltera för kapitalets expansion. Så vad kan vi alla miljarder i Nord och Syd, Väst och Öst göra annat att anpassa oss till denna den kanske största och snabbaste strukturella omvandlingen någonsin? Infoga oss i detta färdiglagda schema av global utveckling. Finna vår plats i den framrusande vagnen som löntagande producenter och glada konsumenter. Tacka och ta emot. Bara dårar som bin Laden, förstockade nostalgiker och dubiösa nationalister kan rimligen sätta denna globalekonomismens Höga visa ifråga. Alla får det ju bättre! Får vi veta. Ändå är det växande skaror av enskilda och organisationer som på olika sätt protesterar mot denna "McWorld" och söker alternativ till den. De flesta på lokal eller nationell nivå. Men i växande grad också på platser där eliternas kringresande sällskap träffas för att dra upp sina riktlinjer för allas vår framtid. Raden av platser där toppmötesprotester skett på senare år börjar bli lång; Seattle, Washington, Quebec, Melbourne, Prag, Göteborg, Genua -- för att nämna några. Protesterna är viktiga av många skäl. De avslöjar vad makteliterna håller på med, bildar opinion för alternativ, är en styrkedemonstration genom sin bredd, kan i viss mån som en motpol till näringslivets lobbyism påverka politiska beslut. Och de stärker de globala protestnätverken och sprider kunskaper och erfarenheter mellan organisationer och enskilda. Och kan i bästa fall föra ut dessa kunskaper till en bredare allmänhet via det massiva pressuppbåd som är på plats vid toppmötena. Sammantaget har de bidragit till att globaliseringsfrågan lyfts fram ur anonymiteten och fått sprängkraft. Nästa steg för denna brokiga "rörelse av rörelser" blir förmodligen att fokusera mindre på dessa toppmöten och istället bygga upp egna offentligheter. De senaste åren har en sådan skapats i den brasilianska staden Porto Alegre, där förra året 15.000 och i år 60.000 personer samlades till ett World Social Forum samtidigt som de ekonomiska makthavarna på annan plats hållit sitt årliga World Economic Forum. I många av tredje världens länder har nog så stora protester mot globaliseringens effekter skett som vid toppmötena på våra breddgrader. Ibland med våld i släptåg. Men bara i undantag har dessa uppmärksammats av våra dominerande media. Därför "finns" de inte. Ändå är det kanske här, bland de fattigaste miljarderna, som motståndet mot den nyliberala världsordningen bygger de starkaste motoffentligheterna. De låter sig inte längre nöja med det cyniska löftet "Today's pain -- tomorrow's gain" Protesterna mot den nuvarande ekonomiskt drivna globaliseringen och försöken att hitta alternativ till den har många grunder. En är den skriande orättvisa som döljer sig bakom siffror som att de rikaste 20 procenten i världen äger 80 procent av alla tillgångar, att de tre rikaste personerna har större inkomster än de fattigaste femhundra miljonerna, att 1.2 miljarder ska överleva på mindre än en dollar om dagen, att 30 000 barn under fem år varje dag dör av svält eller sjukdomar relaterade till undernäring, att 1.5 miljarder inte har tillgång till rent vatten, att 130 miljoner barn inte får ens grundläggande utbildning (att sätta alla dessa på skolbänken skulle kosta betydligt mindre än det som läggs ut på leksaker i USA). Och att mer än 80 länder har lägre per capita-inkomst år idag än för tio år sedan. En annan orsak är den kapitalistiska rovdriften av miljön och den på sikt ohållbara ekologiska utvecklingen, med växthuseffekten i fokus. Riskerna för arbetare och konsumenter med giftanvändningen i jordbruk och skogen. På senare år de monopolistiska kemiföretagens framgångsrika lobbying för genmanipulerade matråvaror. Ett tredje skäl är försöken att överallt montera ned arbetsrätten och förhindra facklig organisering i tredje världen. Och pressa fram allt gynnsammare företagsklimat både i kalla Nord och i heta Syd genom att spela ut land mot land, bl.a. genom s k social dumping, krav på skattelättnader och avregleringar och krav på att den offentliga sektorn minskas, privatiseras eller konkurrensutsätts. På ett övergripande plan handlar det om bristen på insyn, delaktighet, ansvarsutkrävande och demokrati på den globala nivån. I detta demokratiska vakuum har det kraftfulla storbolagsledda internationella kapitalet med stöd av nyliberala politiker och ytterst den amerikanska krigsmakten kunnat husera tämligen fritt och dra upp sina riktlinjer för det framtida världssamhället. Av de 100 största ekonomierna i världen är 51 bolag, de övriga nationer. Mot denna hegemoniska makt står uppskattningsvis 50 000 folkrörelser och andra organisationer som har internationell verksamhet. Kraftmätningen om hur framtiden ska utformas är i full gång. Många unga är engagerade. Skolan har all anledning i världen att lyfta fram och bearbeta de många frågorna som har att göra med det som ibland kallas den tredje demokratiseringen, efter den grekiska stadsstatens och den nationalstatens. Det som också sägs vara "Vår tids stora berättelse". /Redaktionen _______________ Innehåll Jan Wiklund – "Globaliseringen" – en överklassens desperata krishantering Walden Bello – Revolten mot den bolagsdrivna globaliseringen: Systemskifte – individcentrering – valfrihet Asbjørn Wahl – Arbetarrörelsen och WTO Mats Norrstad – Världens lärare tar ställning mot globaliseringens avarter Göran Folin – Skolan uppvaktad – Globaliseringsmotståndet sätter fart på näringslivet Tord Björk – Folkrörelser ur ett tredje världen-perspektiv Göran Folin – Vad hände i Göteborg – och varför? Tord Björk – Toppmötesprotesterna och demokratiseringen av internationell politik Mikael Carleheden – Framväxten av ett transnationellt folk Göran Folin – Björklunds bravader Tord Björk – Skolan efter Göteborg Anna Lok – Ta skoldemokratin på allvar Nihad Bunar och Magnus Dahlstedt – Skolans demokratiska dilemma – På jakt efter nya offentligheter Inge Eriksson – Världen blir aldrig som förr – men har den någonsin varit det? Göran Folin – Avslutning: Globaliseringen och skolan
|
|